Moving on…

1 Okt

Vi flyttar. Till en riktig plattform. Eller samma som här men något som vi själva hostar och tar hand om.

Fortsättningsvis hittar ni oss helt enkelt här.

http://www.averycommonview.com/

Annonser

IKEA, Stockholm Vatten och Benetton – the good, the good and the bad

29 Sep

Det passerade säkert många obemärkt men i fredags postade jag en presentation som beskriver sättet som jag ser på varumärkesbyggande i en digital värld. Något som skiljer sig markant från digitalt varumärkesbyggande. Digitalt varumärkesbyggande är något som väldigt många ägnar sig åt men som, om man skall vara lite ärlig, inte har något alls med att bygga varumärken. Det handlar snarare om att haka på trender, om att testa det som är det nyaste, om att, som det så populärt heter, ”Börja twittra!”. Om och om igen ser jag exempel på hur företag beger sig in i minerad social mark utan att egentligen förstå vad de skall göra där. De har förmodligen hört talas om det här med social media, Facebook och Twitter och vill inte missa tåget.

Vad de dock inte har förstått är grunderna för vad som är viktigt i en digital, konverserande värld, nämligen upplevelsen med stort U. Något som är relevant att berätta om, givetvis helst via digitala och sociala medier, något som ger den individuella avsändaren någon form av tillfredsställelse eller nytta. De digitala verktygen är i sanning sekundärt. Har man inte designat upplevelsen över alla interaktionspunkter en kund har med varumärket och sedan funderat på hur digitala verktyg kan förbättra den upplevelsen är risken stor att man står likt OLW-mannen och ställer sig frågan – ”Varför står vi i den här djungeln?”. Hur gör man det då? Och hur gör man det inte? Häng med så tar vi en titt.

IKEA och Stockholms vatten goes together like vatten och en PS Bjuda Karaff

Igår genomförde IKEA och Stockholms Vatten en kampanj där de delade ut numrerade hinkar runt om i Stockholm. Hinkar med budskapet ”Släng inte skräp i toaletten, rören kloggar igen” klistrat på dem. Det här är en del av en större kampanj för att skapa medvetande och insikt kring problemet att vi slänger alldeles för mycket saker i toaletten som inte hör hemma där. Kampanjen backas också upp av reklamtavlor i t ex tunnelbanan. De som tar med sig en hink uppmanas att fota den på plats hemma och dela med sig av bilderna i en Facebookgrupp som har startats av den fiktiva Stockholmsstadsmedarbetaren HinkEtt. Man kan ha åsikter om det praktiska genomförandet, jag hade t ex valt en Sida istället för en Grupp på Facebook för att underlätta interaktionen med kampanjen men i tanke och koncept är kampanjen mycket väl genomförd. Den inbjuder till interaktion genom att erbjuda en upplevelse som får sägas vara remarkabel, som är designad för att vara delbar och där varje person som väljer att dela med sig av just sin hinks öde blir en kommunikatör, ja tom en sån där ambassadör som alla vill ha men få har. Well, done, jag ser fram emot resten.

Benetton – storleken spelar roll

Benetton har inte varit lika intelligenta i sitt användande av digitala medier för sin senaste kampanj. Den här bilden såg jag igår i tunnelbanan på väg hem.

Trevligt var min första tanke. En interaktiv kampanj med där man skall ladda ned en Benetton-App för sin iPhone och sedan få en augmented reality-upplevelse levererad. Wow-känslan kommer smygande för varje geek som jag. Dessutom verkade den vara baserad någon form av face recognition. Ännu mer geekyness och techyness.

Så givetvis går jag in på Benetton.com, och klickar på länken till deras kampanjapp. Meddelandet som följer är:

Big fail. Här har vi alltså en reklamkampanj som uppmanar mig att ladda ned en applikation när jag är ute på stan, on the go, förmodligen på väg till en mycket viktigare sak än att utforska Benettons varumärkesvärld (i det här fallet hem för att sova) och appen kan bara laddas ned via Wifi. My förutspåelse, 100 downloads worldwide! Ännu mer chockerande blir det när jag kollar hur stor appen faktiskt är. Check it out!

199 MB! Jag upprepar mina damer och herrar – 199 MB! De har tryckt in 10 ggr så mycket i appen än vad som kan laddas ned på 3G-uppkoppling. Det var alltså inte så att de råkade göra bort sig i launchen och inte tänkte på att den blev 21 MB. De har medvetet designat en gigantapp. En gigantapp av typen onedladdningsbar rent praktiskt. De brukar säga att hälften av alla marknadsföringspengar är bortkastade, man vet bara inte vilken hälft. Här står det dock skriver i eldskrift mot en ljusblå junihimmel – pengarna Benetton har lagt på den här appen är fullständigt bortkastade!!

Innehållet i appen är en mobilvariant av deras kampanj It’s my time där de letar efter modeller för deras modeplåtning som kommer ske tredje veckan i Oktober i NYC. De har en närvaro i flera sociala medier så som Youtube och Facebook. Jag gillar tanken och den är rätt väl utförd på nätet men tänk fall de hade kunnat använda min interaktion med deras annons i tunnelbanan till något mer än att jag skall bli irriterad på att jag inte kan ladda ned deras app. Varför inte ha en enkel app där jag spelar in en film på mig själv eller någon annan som ser splendid ut i tunnelbanan så vi kan vara med i deras tävling till att bli modell. Där har ni en app som skulle kunnat spridas.

Branding i en digital värld – the Rewir way

24 Sep

Jag har satt ihop lite tankar om det digitala och varumärken. Vad tycker ni?

Friday freshness!

24 Sep

[blip.tv http://blip.tv/play/gYAr2IhFAg%5D

Jason Fried från 37 Signals delar med sig av det finaste jag sett den här vecka.

Rewir vinner månadens DR i Resumé!

26 Aug

Månadens DR i Resumé

Nu har Resumé kommit ikapp och lagt upp artikeln om ”A packaged deal. Resumé verkar inte tycka att en artikel om Månadens DR är relevant på webben men det tycker jag så jag lägger upp den. Rewir (där jag jobbar) har gjort ett alldeles strålande jobb med att skapa relevant och intressant direktreklam för KTH för att locka unga framstående internationella forskare. En osthyvel, en IKEA-nyckel och ett SL-kort, allt förpackat i en box som associerar till en hederlig gammal boxutgåva av en poporkesters hela katalog.

Som Hipp Hipp skulle sagt...

Hela konceptet hänger ihop men som Mies van der Rohe sa, ”God is in the details” och där har teamet excellerat. ”Fonetiskt” uttal av SL-kortet är som taget hur en Hipp Hipp-sketch och leder förhoppningsvis till att inkommande koreaner kan navigera under jorden utan att känna sig helt bortkomna.

Kom igen LO, kom igen, uh uh!

19 Aug

Valtider är roliga tider om man har ett sinne för lyteskomik och ork att grotta ner sig i djungeln av paroller, filmer, appar, sociala webbexperiement och i vissa särskilt olyckliga fall vallåtar. Kvalitetsmässigt blandas som vanligt högt och lågt, allvar och raseri med skämt och empati. Det mesta flyger förbi utan att sätta några större avtryck medan en del är riktigt smart och annat förolämpande primitivt.

Inför partifaunans (märkligt synkroniserade) kampanjlanseringar i förra veckan var den kanske mest intressanta frågan huruvida det skulle bli 10 partier eller två block som slåss mest effektivt om mina sympatier. Min känsla så här långt är att Alliansens och vänsterblockets budskap, trots (ackumulerat sett) stramare budgetar, når fram med betydligt större kraft än sina medlemmars dito. Här dras skiljelinjerna tydligare och lyfts framförallt till upp på en ideologisk nivå som svensk partipolitik har saknat så länge jag varit röstberättigad. Jag gillar den polariserade valsituationen av samma anledning som jag tror att den gynnar demokratin: den sänker trösklarna för folk att ta ett insatt och medvetet beslut. I ett kampanjeklimat som annars präglas av smäderi å ena sida och flum å andra är denna möjlighet varmt välkommen.

Någon som alltid har stormtrivts i en svartvit värld är LO, vars hela existensberättigande verkar bygga på en skarp separation mellan goda och onda. För LO handlar debatt om no-nonsense konfrontation och tonträffen landar sällan speciellt långt ifrån ståplatsläktaren: ”Älska AIK! Hata DIF!”, ”Buuuuuuu!”, ”Det var bara RÖTA!”, och när det går lite extra trögt ”Domarn (dvs opinionen) luktar whiskey!”. Att man nu tar i från tårna i en regelrätt hatkampanj mot alliansledarna känns därför inte så märkligt vid första anblick. Tar man däremot i beaktande fyra år av stadigt medlemstapp, bonusskandaler och allmänt ifrågasättande kan man tycka att en gnutta ödmjukhet hade varit klädsamt, men framförallt att det hade varit en smartare plan att satsa krutet på att förklara för oss varför LO behövs nu mer än någonsin. Jag antar att det ligger ett bra svar och gömmer sig någonstans i krokarna runt Norra Bantorget.

Ett annat problem med LO:s konfrontationslinje är att de (allt färre) människor man har i uppgift att företräda inte riktigt har samma polära syn på läget som de hade på den gamla goda tiden, en liten parentes som lämnar öppet mål för motattacker från andra planhalvan . För det är ju så spelets regler är konstruerade: anything you say can and will be used against you.

Och visst blir matchen storslagen underhållning för oss betraktare, vi som sitter i en bekväm plaststol på långsidan med en stor popcorn och Fanta och inte riktigt vet vem vi hejjar på men vet att vi vill se fler långskott, tacklingar, byten, tjuvnyp, dribblingar och ibland en nödvändig utvisning för slashing. Och vem bryr sig om vem som vinner i slutändan? Det är ju bara ett spel.

Henrik

Placera mig Facebook!

19 Aug

Om nån kan berätta hur jag får bort den irriterande rosa ramen, gört!

För bara ett par år sedan handlade nya produkter om just det, produkter. Gärna en launch av en ny bil, en ny sorts teknologi eller invigningen av en ny fabrik med bandklippande politiker. I dag launchar Facebook Places, deras egen version av ”location-based check in”, och min RSS-läsare flödar över av folk som kommenterar det. Vi har onekligen gått till en tjänsteekonomi och inte bara det, utan det är en ekonomi vars tjänster inte ens kunde drömmas upp i den vildaste av fantasier för bara fem år sedan. ”Vadå checka in”, ”vadå Gowalla”, ”varför vill jag dela med mig av min plats”, ”Ähh, det där kommer ALDRIG att funka”.

Men det verkar göra det. Och nu hoppar alltså på Facebook på tåget men de gör det på ett smakfullt sätt måste jag säga. Enligt rapporter skall Places spela fint med redan existerande tjänster som Foursquare, Gowalla och Yelp och deras API öppet så att man kan bygga ytterligare tjänster ovanpå deras grundläggande funktionalitet. Visst, det finns viss sanning i tweets som:

”Ha! RT @joinsimon: Google developer policy: ”Create something fantastic that will change the world” – Facebook dev policy: ”CTRL+C, CTRL+V””

Men sanning att säga är att den nyss tillagda funktionen i framtiden kommer ses som fullständigt nödvändig i alla sociala sammanhang. Det här är inte Facebook som innoverar, det här är Facebook som bygger hygienfaktor för sociala nätverk.

Så vad händer, kommer de att slå ut alla andra aktörer på marknaden med sin massiva storlek? Låt oss bara säga att det är en fråga som det faktiskt är omöjligt att svara på. Vissa kommer chansa rätt, andra kommer chansa fel och när vi tittar tillbaka kommer de som chansade rätt hylla sin egen analytiska förmåga trots att det med stor säkerhet bara var en lyckad chansning. Fråga bara Nassim Nicholas Taleb, han brukar ha koll på tur och slump. Min egen ödmjuka approach har jag uttryckt här. Min förhoppning är att det startar ett innovationsdrivande marknadskrig som kommer oss konsumenter till nytta i form av smartare funktioner, snyggare gränssnitt och en mer njutbar helhetsupplevelse.

Vi är bara i början av sammansmältningen av on- och offline och marknaden kan fortfarande ta en mängd olika vägar. Som företag handlar det som alltid i vår digitala verklighet att vara på tårna, ständigt utvärdera var vi lägger våra digitala insatser och att hela tiden fundera på vilket sätt vi skall använda de nya verktygen för att förstärka och förbättra  kundens upplevelse av vårt varumärke och inte bara rusa in i det för att det är nytt.

Corporate social media summit i London 17-18e november – rabatter och information

16 Aug

Semestern är slut, resorna är gjorda och SSWC är slut för den här gången och i år liksom förra året är jag deprimerad över att jag inte var med. Men jag spenderade å andra sidan min helg här så det känns ändå rätt så ok:

viksberg

Nu är hösten här men jag väljer att inte se det som en höst. En höst är i sig deprimerande, mörk, kall och fuktig. Nej, jag väljer att se det som om världen stiger upp upp från sommardvalan, som om världen gnuggar sig i ögonen, tittar sig runtomkring och tänker på alla nya saker som kan komma att hända och var man skall lägga sina krafter. Det här är gryningsstunden när man känner sig utsövd och redo att ta sig an nya utmaningar.

Eller som det har sjungits runt om i Sverige den här sommaren! Vad gör vi? Nu kör vi!

Så vad händer i höst?

En viktig sak är Codemocracy 4-5 september då Sveriges bästa hackare träffas och skall visa på vad man kan göra med öppen offentlig data. Det ser jag fram emot! Kan bli en spännande del av valrörelsen.

Ett annat bra event som jag kan rekommendera är Corporate Social media Summit i London 17-18e November. Jag besökte deras event i NYC i Juni i år och det var bra men framförallt annorlunda från andra social/web/innovation/”valfritt trendord”-events i den mening att det riktade sig till större organisationer och företag och var väldigt konkret i termer av vad man som stort företag kan och bör göra i webbområdet. Jag lärde känna organisatören Nick Johnson där borta och det har ni nytta av kära läsare, ni får nämligen £100 rabatt om ni anmäler er via mig.

Det är flera intressanta talare som redan är bekräftade för det här eventet – Vodafone, Dell, Toyota, PepsiCo, First Direct bank, och ungefär 20 andra stora företag. Du hittar agendan här och kan ladda ned en broschyr med mer detaljer här.

För att få rabatt på kostnaden anmäler ni er via den här länken och skriver i mitt namn där det behövs.

Foursquare + Domino´s = $26 million

13 Jul

Johan Bergelin tar inte sommarledigt. Inte ännu i alla fall. Det är så varmt att det är som vore jag på en grekisk ö utan den minsta vindpust. Man vet att det är varmt när min gode väns trägolv börjar lukta lätt av bastu. Då har man nått en unik nivå.

I den här hettan kommer Marketing Magazine med en smoking hot nyhet! Pizzakedjan Domini’s ökade vinsten med 29% enligt deras nyligen släppta rapport och deras egen analys säger att mycket har att göra med deras aktiviteter inom social media och speciellt deras samarbete med geopositioneringstjänsten Foursquare. De har en enkel deal, de som checkar in på Domino’s får ett gratis tillbehör och de är Mayors i Foursquares ranking får gratis pizza. Det går alltså utmärkt att mixa sociala medier med kommersiella komponenter om det görs på rätt sätt.

Den övergripande trenden här är dock intressant och det är att företagens CRM-arbete flyttas ut och hanteras av externa företag och av kunderna själva. För egentligen, skillnaden rent praktiskt och resultatmässigt är minimal. Domino’s hade lika gärna kunnat skapa ett vanligt kundlojalitetsprogram och hanterat inkommande kunder i ett eget CRM-system och sedan gett de mest frekventerande kunderna en gratis pizza. Eller det är samma sak rent data- och informationsmässigt men det är en milsvid skillnad utifrån ett kundperspektiv.

Domino’s ger makten till kunderna att själva kontrollera sin data genom att låta dem välja när och hur de skall checka in vilket skapar ett gemensamt ägande av varumärkets exponering. De låter kundernas aktivitet vara en del av det som definierar deras varumärke. De når alltså en dubbel effekt, dels bjuder de in kunderna att delta i varumärkesbyggandet och dels når de en exponering i sociala nätverk som inte kommer från de själva utan från sina kunder. Domino’s kunder har alltså inga problem med att dela med sig av sin integritet och av sitt förtroendekapital till Domino’s i utbyte mot gratis mat. Det kan bara uppnås om man har ett förtroende för Domino’s och vill bli associerade med varumärket.

Det vi ser här är alltså inget annat än migreringen av CRM-arbete till externa partners som bättre förstår att interagera med individer på en social nivå än traditionella CRM-verktyg. Vi tycker inte om att bli övervakade och registrerade i ett företags databaser men vi har inga problem med att själva välja vår interaktion via t ex geopositioneringssystem. Den här utvecklingen förutspåddes av alltid lika relevanta Jeremiah Owyang på Altimeter i hans Forrester-analys från April 2009 (blogpost här), en studie som jag lyft fram en mängd presentationer och kundinteraktioner det senaste året. Det är nu det händer, det är nu värdet av data i sociala medier börjar bli värdefullt och konkurrera med datan i interna CRM-system.

Have it their way

9 Jul

Under ett par års tid har jag ätit onaturligt många luncher på Café Nero, ett litet familjeägt ställe på Roslagsgatan med två gulddrakar i baggaget som kvitto på att de serverar stans bästa ”budgetmat”. Att gulddrakarna är välförtjänta och att stället ligger ett par cykeltramp från mitt skrivbord är skäl nog, men min enskilt viktigaste anledning att frekventera Nero (har jag märkt med tiden) är en annan: de tar sig friheten att välja åt mig vad jag ska äta. Eller rättare sagt, de berövar mig min frihet. Jag vet alltid vad jag ska ha när jag går in genom dörren (carbonara på salsiccia) men likväl går jag varje gång därifrån och har ätit någonting annat: det som Nero sade åt mig att äta; det som var speciellt inhandlat (och därmed fräschast/lönsammast/snabbast) just för idag. Och lika ofta tänker jag ”det där var grymt, men nästa gång ska jag nog ta carbonaran ändå, jag ska stå på mig”. Det kommer inte hända, om Nero inte säger så.

”I am my choices. I cannot not choose. If I do not choose, that is still a choice”. Sartre satte fingret på spiken. Mitt lunchbeteende handlar inte om ointresse eller lathet (”en dagens tack”) utan snarare om underkastelse, vilken i allra högsta grad är aktiv (om än inte alltid medveten). Varför gör jag så här? Idén om underkastelse skär sig minst sagt mot min annars liberala läggning. Helt enkelt därför att jag litar på Nero. Jag litar på att de vet lika bra som jag själv, eller rent av bättre, vad jag tycker om att äta till lunch. De är ju passionerade proffs. Jag är hungrig och lite stressad.

Ett annat skäl att bejaka möjligheter till underkastelse är att sådana har blivit ganska sällsynta, snudd på en exotismer, i dagens frihetsmaximerande konsumentlandskap. Have it your way har blivit normen och experten har lämnat plats för DIG, vilket brandanistas länge, ivrigt och unisont har lagt fram som den givna parametern i analyser av vår omvärld. Men ärligt talat, börjar vi inte bli rätt trötta på att välja? Blir det inte enformigt att stöpa allt efter sin egen form? Jag förespår en trend pekandes emot sökt underkastelse, eller en ny typ av valfrihet, där begreppets betydelse skiftar från ”frihet till val” till ”frihet från val”. Alltså ett steg bort från vad vi så länge jag kan minnas har hyllat som ”konsumentmakt”.

Denna reaktion ligger i linje med en förändrad syn på makt i allmänhet, som Zygmunt Bauman konstaterade i Proventus tidsskrift Talk för några år sedan: ”förr ansågs vinnaren av ett krig vara den som kontrollerade området vid stridens slut. Idag anses USA ha förlorat i Irak för att de tvingas stanna kvar och kontrollera”. Det känns överlag som att vi i allt större utsträckning flyr makt (ofta i form av ansvar) snarare än söker den – etta inte bestämma! Det finns för många saker vi kan kontrollera så vi lastar gärna över makten till någon vi litar på (i termer av smak, kompetens eller kanske lojalitet) när en sådan finns tillgänglig. I jänkarnas fall handlade det om att hitta ”rätt” folk att installera och upprätthålla ett fungerande parlament i Bagdad, i mitt fall att hitta en skivaffär (japp, de finns fortfarande) där personalen kan handplocka bland de nya releaserna bättre än jag själv. Jag väljer någon som är bättre på att välja åt mig, ungefär som representativ demokrati alltså men med skillnaden att jag kan sätta ihop mitt helt egna parlament av beslutsfattare som jag dessutom slipper dela med en massa andra.

Så vad kommer trenden mot sökt underkastelse att ställa för krav på företag och varumärken? Det är en balansgång i att skapa en förstärkt känsla av integritet och självförtroende i kundinteraktionen utan att ramla över gränsen till arrogans, men i grund och botten handlar det om att våga tro på och visa stolthet över sin produkt/tjänst/kompetens/kunnande/smak. Det är denna som ska säljas, inte ett löfte om att kunden alltid har rätt. Ett överdrivet svansande för kunder ge ett osäkert intryck, och om kunder tillåts tro att de ligger ett steg före decimeras företagets roll till att vara en passiv leverantör istället för en progressiv guide, något företag i alla branscher borde sträva efter att bli.

Henrik Evrell