Archive by Author

Kom igen LO, kom igen, uh uh!

19 Aug

Valtider är roliga tider om man har ett sinne för lyteskomik och ork att grotta ner sig i djungeln av paroller, filmer, appar, sociala webbexperiement och i vissa särskilt olyckliga fall vallåtar. Kvalitetsmässigt blandas som vanligt högt och lågt, allvar och raseri med skämt och empati. Det mesta flyger förbi utan att sätta några större avtryck medan en del är riktigt smart och annat förolämpande primitivt.

Inför partifaunans (märkligt synkroniserade) kampanjlanseringar i förra veckan var den kanske mest intressanta frågan huruvida det skulle bli 10 partier eller två block som slåss mest effektivt om mina sympatier. Min känsla så här långt är att Alliansens och vänsterblockets budskap, trots (ackumulerat sett) stramare budgetar, når fram med betydligt större kraft än sina medlemmars dito. Här dras skiljelinjerna tydligare och lyfts framförallt till upp på en ideologisk nivå som svensk partipolitik har saknat så länge jag varit röstberättigad. Jag gillar den polariserade valsituationen av samma anledning som jag tror att den gynnar demokratin: den sänker trösklarna för folk att ta ett insatt och medvetet beslut. I ett kampanjeklimat som annars präglas av smäderi å ena sida och flum å andra är denna möjlighet varmt välkommen.

Någon som alltid har stormtrivts i en svartvit värld är LO, vars hela existensberättigande verkar bygga på en skarp separation mellan goda och onda. För LO handlar debatt om no-nonsense konfrontation och tonträffen landar sällan speciellt långt ifrån ståplatsläktaren: ”Älska AIK! Hata DIF!”, ”Buuuuuuu!”, ”Det var bara RÖTA!”, och när det går lite extra trögt ”Domarn (dvs opinionen) luktar whiskey!”. Att man nu tar i från tårna i en regelrätt hatkampanj mot alliansledarna känns därför inte så märkligt vid första anblick. Tar man däremot i beaktande fyra år av stadigt medlemstapp, bonusskandaler och allmänt ifrågasättande kan man tycka att en gnutta ödmjukhet hade varit klädsamt, men framförallt att det hade varit en smartare plan att satsa krutet på att förklara för oss varför LO behövs nu mer än någonsin. Jag antar att det ligger ett bra svar och gömmer sig någonstans i krokarna runt Norra Bantorget.

Ett annat problem med LO:s konfrontationslinje är att de (allt färre) människor man har i uppgift att företräda inte riktigt har samma polära syn på läget som de hade på den gamla goda tiden, en liten parentes som lämnar öppet mål för motattacker från andra planhalvan . För det är ju så spelets regler är konstruerade: anything you say can and will be used against you.

Och visst blir matchen storslagen underhållning för oss betraktare, vi som sitter i en bekväm plaststol på långsidan med en stor popcorn och Fanta och inte riktigt vet vem vi hejjar på men vet att vi vill se fler långskott, tacklingar, byten, tjuvnyp, dribblingar och ibland en nödvändig utvisning för slashing. Och vem bryr sig om vem som vinner i slutändan? Det är ju bara ett spel.

Henrik

Annonser

Have it their way

9 Jul

Under ett par års tid har jag ätit onaturligt många luncher på Café Nero, ett litet familjeägt ställe på Roslagsgatan med två gulddrakar i baggaget som kvitto på att de serverar stans bästa ”budgetmat”. Att gulddrakarna är välförtjänta och att stället ligger ett par cykeltramp från mitt skrivbord är skäl nog, men min enskilt viktigaste anledning att frekventera Nero (har jag märkt med tiden) är en annan: de tar sig friheten att välja åt mig vad jag ska äta. Eller rättare sagt, de berövar mig min frihet. Jag vet alltid vad jag ska ha när jag går in genom dörren (carbonara på salsiccia) men likväl går jag varje gång därifrån och har ätit någonting annat: det som Nero sade åt mig att äta; det som var speciellt inhandlat (och därmed fräschast/lönsammast/snabbast) just för idag. Och lika ofta tänker jag ”det där var grymt, men nästa gång ska jag nog ta carbonaran ändå, jag ska stå på mig”. Det kommer inte hända, om Nero inte säger så.

”I am my choices. I cannot not choose. If I do not choose, that is still a choice”. Sartre satte fingret på spiken. Mitt lunchbeteende handlar inte om ointresse eller lathet (”en dagens tack”) utan snarare om underkastelse, vilken i allra högsta grad är aktiv (om än inte alltid medveten). Varför gör jag så här? Idén om underkastelse skär sig minst sagt mot min annars liberala läggning. Helt enkelt därför att jag litar på Nero. Jag litar på att de vet lika bra som jag själv, eller rent av bättre, vad jag tycker om att äta till lunch. De är ju passionerade proffs. Jag är hungrig och lite stressad.

Ett annat skäl att bejaka möjligheter till underkastelse är att sådana har blivit ganska sällsynta, snudd på en exotismer, i dagens frihetsmaximerande konsumentlandskap. Have it your way har blivit normen och experten har lämnat plats för DIG, vilket brandanistas länge, ivrigt och unisont har lagt fram som den givna parametern i analyser av vår omvärld. Men ärligt talat, börjar vi inte bli rätt trötta på att välja? Blir det inte enformigt att stöpa allt efter sin egen form? Jag förespår en trend pekandes emot sökt underkastelse, eller en ny typ av valfrihet, där begreppets betydelse skiftar från ”frihet till val” till ”frihet från val”. Alltså ett steg bort från vad vi så länge jag kan minnas har hyllat som ”konsumentmakt”.

Denna reaktion ligger i linje med en förändrad syn på makt i allmänhet, som Zygmunt Bauman konstaterade i Proventus tidsskrift Talk för några år sedan: ”förr ansågs vinnaren av ett krig vara den som kontrollerade området vid stridens slut. Idag anses USA ha förlorat i Irak för att de tvingas stanna kvar och kontrollera”. Det känns överlag som att vi i allt större utsträckning flyr makt (ofta i form av ansvar) snarare än söker den – etta inte bestämma! Det finns för många saker vi kan kontrollera så vi lastar gärna över makten till någon vi litar på (i termer av smak, kompetens eller kanske lojalitet) när en sådan finns tillgänglig. I jänkarnas fall handlade det om att hitta ”rätt” folk att installera och upprätthålla ett fungerande parlament i Bagdad, i mitt fall att hitta en skivaffär (japp, de finns fortfarande) där personalen kan handplocka bland de nya releaserna bättre än jag själv. Jag väljer någon som är bättre på att välja åt mig, ungefär som representativ demokrati alltså men med skillnaden att jag kan sätta ihop mitt helt egna parlament av beslutsfattare som jag dessutom slipper dela med en massa andra.

Så vad kommer trenden mot sökt underkastelse att ställa för krav på företag och varumärken? Det är en balansgång i att skapa en förstärkt känsla av integritet och självförtroende i kundinteraktionen utan att ramla över gränsen till arrogans, men i grund och botten handlar det om att våga tro på och visa stolthet över sin produkt/tjänst/kompetens/kunnande/smak. Det är denna som ska säljas, inte ett löfte om att kunden alltid har rätt. Ett överdrivet svansande för kunder ge ett osäkert intryck, och om kunder tillåts tro att de ligger ett steg före decimeras företagets roll till att vara en passiv leverantör istället för en progressiv guide, något företag i alla branscher borde sträva efter att bli.

Henrik Evrell

Starta ett matkrig!

30 Jun

Jamie Olivers TED Prize-tal fick mig att tänka på den debatt om svinn i livsmedelsbranschen (korta hållbarhetsmärkningar etc) som blossade för några år sedan i samband med ICAs lilla köttfärs-fadäs (the bolognese incident?) men som lades på hyllan utan någon synlig effekt.

Min gissning är att svinn av samma storleksordning (som slänga varor i mataffären, ca 25% enligt en initierad vän) sannolikt finns i alla värdekedjans ”faser”, vilket skulle innebära att verkningsgraden av den mat vi odlar eller föder upp landar en bra bit under 50%.

Det är dags att gräva ner sig i detta, och om gissningen stämmer: Starta ett matkrig!

Arbetsnamnet för idén är Food Fight, och angriper frågan om mat ur ett hållbarhetsperspektiv, men från motsatt håll jämfört med Jamie. Det handlar istället om vad vi inte äter. Snabbpitchen skulle se ut någonting i still med…

The value chain of food is perhaps the most important system for people on earth, but simultaneously one of the most inefficient. It’s time that we started caring not only about what we eat, but also about what we don’t eat. Food Fight is a fictive project that needs to become a reality. Efficient food is the western world’s most important sustainability challenge and will remain so until people at large put pressure on government, producers, retail and each other to change their behavior.

Siffrorna är som sagt spekulativa (om än långt ifrån orimliga)