Arkiv | Uncategorized RSS feed for this section

Moving on…

1 Okt

Vi flyttar. Till en riktig plattform. Eller samma som här men något som vi själva hostar och tar hand om.

Fortsättningsvis hittar ni oss helt enkelt här.

http://www.averycommonview.com/

Branding i en digital värld – the Rewir way

24 Sep

Jag har satt ihop lite tankar om det digitala och varumärken. Vad tycker ni?

Friday freshness!

24 Sep

[blip.tv http://blip.tv/play/gYAr2IhFAg%5D

Jason Fried från 37 Signals delar med sig av det finaste jag sett den här vecka.

Kom igen LO, kom igen, uh uh!

19 Aug

Valtider är roliga tider om man har ett sinne för lyteskomik och ork att grotta ner sig i djungeln av paroller, filmer, appar, sociala webbexperiement och i vissa särskilt olyckliga fall vallåtar. Kvalitetsmässigt blandas som vanligt högt och lågt, allvar och raseri med skämt och empati. Det mesta flyger förbi utan att sätta några större avtryck medan en del är riktigt smart och annat förolämpande primitivt.

Inför partifaunans (märkligt synkroniserade) kampanjlanseringar i förra veckan var den kanske mest intressanta frågan huruvida det skulle bli 10 partier eller två block som slåss mest effektivt om mina sympatier. Min känsla så här långt är att Alliansens och vänsterblockets budskap, trots (ackumulerat sett) stramare budgetar, når fram med betydligt större kraft än sina medlemmars dito. Här dras skiljelinjerna tydligare och lyfts framförallt till upp på en ideologisk nivå som svensk partipolitik har saknat så länge jag varit röstberättigad. Jag gillar den polariserade valsituationen av samma anledning som jag tror att den gynnar demokratin: den sänker trösklarna för folk att ta ett insatt och medvetet beslut. I ett kampanjeklimat som annars präglas av smäderi å ena sida och flum å andra är denna möjlighet varmt välkommen.

Någon som alltid har stormtrivts i en svartvit värld är LO, vars hela existensberättigande verkar bygga på en skarp separation mellan goda och onda. För LO handlar debatt om no-nonsense konfrontation och tonträffen landar sällan speciellt långt ifrån ståplatsläktaren: ”Älska AIK! Hata DIF!”, ”Buuuuuuu!”, ”Det var bara RÖTA!”, och när det går lite extra trögt ”Domarn (dvs opinionen) luktar whiskey!”. Att man nu tar i från tårna i en regelrätt hatkampanj mot alliansledarna känns därför inte så märkligt vid första anblick. Tar man däremot i beaktande fyra år av stadigt medlemstapp, bonusskandaler och allmänt ifrågasättande kan man tycka att en gnutta ödmjukhet hade varit klädsamt, men framförallt att det hade varit en smartare plan att satsa krutet på att förklara för oss varför LO behövs nu mer än någonsin. Jag antar att det ligger ett bra svar och gömmer sig någonstans i krokarna runt Norra Bantorget.

Ett annat problem med LO:s konfrontationslinje är att de (allt färre) människor man har i uppgift att företräda inte riktigt har samma polära syn på läget som de hade på den gamla goda tiden, en liten parentes som lämnar öppet mål för motattacker från andra planhalvan . För det är ju så spelets regler är konstruerade: anything you say can and will be used against you.

Och visst blir matchen storslagen underhållning för oss betraktare, vi som sitter i en bekväm plaststol på långsidan med en stor popcorn och Fanta och inte riktigt vet vem vi hejjar på men vet att vi vill se fler långskott, tacklingar, byten, tjuvnyp, dribblingar och ibland en nödvändig utvisning för slashing. Och vem bryr sig om vem som vinner i slutändan? Det är ju bara ett spel.

Henrik

Corporate social media summit i London 17-18e november – rabatter och information

16 Aug

Semestern är slut, resorna är gjorda och SSWC är slut för den här gången och i år liksom förra året är jag deprimerad över att jag inte var med. Men jag spenderade å andra sidan min helg här så det känns ändå rätt så ok:

viksberg

Nu är hösten här men jag väljer att inte se det som en höst. En höst är i sig deprimerande, mörk, kall och fuktig. Nej, jag väljer att se det som om världen stiger upp upp från sommardvalan, som om världen gnuggar sig i ögonen, tittar sig runtomkring och tänker på alla nya saker som kan komma att hända och var man skall lägga sina krafter. Det här är gryningsstunden när man känner sig utsövd och redo att ta sig an nya utmaningar.

Eller som det har sjungits runt om i Sverige den här sommaren! Vad gör vi? Nu kör vi!

Så vad händer i höst?

En viktig sak är Codemocracy 4-5 september då Sveriges bästa hackare träffas och skall visa på vad man kan göra med öppen offentlig data. Det ser jag fram emot! Kan bli en spännande del av valrörelsen.

Ett annat bra event som jag kan rekommendera är Corporate Social media Summit i London 17-18e November. Jag besökte deras event i NYC i Juni i år och det var bra men framförallt annorlunda från andra social/web/innovation/”valfritt trendord”-events i den mening att det riktade sig till större organisationer och företag och var väldigt konkret i termer av vad man som stort företag kan och bör göra i webbområdet. Jag lärde känna organisatören Nick Johnson där borta och det har ni nytta av kära läsare, ni får nämligen £100 rabatt om ni anmäler er via mig.

Det är flera intressanta talare som redan är bekräftade för det här eventet – Vodafone, Dell, Toyota, PepsiCo, First Direct bank, och ungefär 20 andra stora företag. Du hittar agendan här och kan ladda ned en broschyr med mer detaljer här.

För att få rabatt på kostnaden anmäler ni er via den här länken och skriver i mitt namn där det behövs.

Have it their way

9 Jul

Under ett par års tid har jag ätit onaturligt många luncher på Café Nero, ett litet familjeägt ställe på Roslagsgatan med två gulddrakar i baggaget som kvitto på att de serverar stans bästa ”budgetmat”. Att gulddrakarna är välförtjänta och att stället ligger ett par cykeltramp från mitt skrivbord är skäl nog, men min enskilt viktigaste anledning att frekventera Nero (har jag märkt med tiden) är en annan: de tar sig friheten att välja åt mig vad jag ska äta. Eller rättare sagt, de berövar mig min frihet. Jag vet alltid vad jag ska ha när jag går in genom dörren (carbonara på salsiccia) men likväl går jag varje gång därifrån och har ätit någonting annat: det som Nero sade åt mig att äta; det som var speciellt inhandlat (och därmed fräschast/lönsammast/snabbast) just för idag. Och lika ofta tänker jag ”det där var grymt, men nästa gång ska jag nog ta carbonaran ändå, jag ska stå på mig”. Det kommer inte hända, om Nero inte säger så.

”I am my choices. I cannot not choose. If I do not choose, that is still a choice”. Sartre satte fingret på spiken. Mitt lunchbeteende handlar inte om ointresse eller lathet (”en dagens tack”) utan snarare om underkastelse, vilken i allra högsta grad är aktiv (om än inte alltid medveten). Varför gör jag så här? Idén om underkastelse skär sig minst sagt mot min annars liberala läggning. Helt enkelt därför att jag litar på Nero. Jag litar på att de vet lika bra som jag själv, eller rent av bättre, vad jag tycker om att äta till lunch. De är ju passionerade proffs. Jag är hungrig och lite stressad.

Ett annat skäl att bejaka möjligheter till underkastelse är att sådana har blivit ganska sällsynta, snudd på en exotismer, i dagens frihetsmaximerande konsumentlandskap. Have it your way har blivit normen och experten har lämnat plats för DIG, vilket brandanistas länge, ivrigt och unisont har lagt fram som den givna parametern i analyser av vår omvärld. Men ärligt talat, börjar vi inte bli rätt trötta på att välja? Blir det inte enformigt att stöpa allt efter sin egen form? Jag förespår en trend pekandes emot sökt underkastelse, eller en ny typ av valfrihet, där begreppets betydelse skiftar från ”frihet till val” till ”frihet från val”. Alltså ett steg bort från vad vi så länge jag kan minnas har hyllat som ”konsumentmakt”.

Denna reaktion ligger i linje med en förändrad syn på makt i allmänhet, som Zygmunt Bauman konstaterade i Proventus tidsskrift Talk för några år sedan: ”förr ansågs vinnaren av ett krig vara den som kontrollerade området vid stridens slut. Idag anses USA ha förlorat i Irak för att de tvingas stanna kvar och kontrollera”. Det känns överlag som att vi i allt större utsträckning flyr makt (ofta i form av ansvar) snarare än söker den – etta inte bestämma! Det finns för många saker vi kan kontrollera så vi lastar gärna över makten till någon vi litar på (i termer av smak, kompetens eller kanske lojalitet) när en sådan finns tillgänglig. I jänkarnas fall handlade det om att hitta ”rätt” folk att installera och upprätthålla ett fungerande parlament i Bagdad, i mitt fall att hitta en skivaffär (japp, de finns fortfarande) där personalen kan handplocka bland de nya releaserna bättre än jag själv. Jag väljer någon som är bättre på att välja åt mig, ungefär som representativ demokrati alltså men med skillnaden att jag kan sätta ihop mitt helt egna parlament av beslutsfattare som jag dessutom slipper dela med en massa andra.

Så vad kommer trenden mot sökt underkastelse att ställa för krav på företag och varumärken? Det är en balansgång i att skapa en förstärkt känsla av integritet och självförtroende i kundinteraktionen utan att ramla över gränsen till arrogans, men i grund och botten handlar det om att våga tro på och visa stolthet över sin produkt/tjänst/kompetens/kunnande/smak. Det är denna som ska säljas, inte ett löfte om att kunden alltid har rätt. Ett överdrivet svansande för kunder ge ett osäkert intryck, och om kunder tillåts tro att de ligger ett steg före decimeras företagets roll till att vara en passiv leverantör istället för en progressiv guide, något företag i alla branscher borde sträva efter att bli.

Henrik Evrell

Öppen data – allemansrätten anno 2010

1 Jul

Förutom att jobba som varumärkesstrateg har jag en del sidoprojekt. Sidoprojekt som jag är mer eller mindre engagerad i men som likväl stödjer med kraft och passion. Dels är det Liberati, dels är det Jocke Jardenbergs ”Makten och öppenheten”. Idag når båda nätverken någon form av seger när nu PSI-lagen träder i kraft exakt just idag. Jag har skrivit om det förr på liberati.se och om ni inte känner till vad PSI är och vill ha en kort (well, rätt lång) recap kan ni läsa det här inlägget. Vill ni ha superkorta versionen hittar ni den nedan.

PSI står för public sector information, dvs. all information som kommer från och av den offentliga förvaltningen. Det finns många, mig inkluderad, som tycker att den här datan skall vara tillgänglig för medborgarna på ett effektivt sätt, dvs. via ett standardiserat API. Anledningarna är, om man skalar ned det, två:

  1. Vi äger redan datan, den är producerad av våra skattepengar, alltså borde vi ha tillgång till den.
  2. Datan kan, publicerad på rätt sätt, via rätt verktyg, skapa enorma värden.

Om den här datan bli fri kan en mängd entreprenörer skapa helt nya tjänster ovanpå datan. Det är något vi lärt oss de senaste 10 åren, fri data + öppen web = innovation och ekonomisk tillväxt. Det här är något som ligger i politikernas intressen även om det tagit lång tid för dem att få ändan ur vagnen. Data är helt enkelt den nya infrastrukturen, det är framtidens motsvarighet till motorvägar.

Låt oss sprida det här budskapet vidare, låt det gå en gräsbrand över bloggsstäppen. Jag publicerar det brev som Jocke Jardenberg och Jonas Lejon har författat.

Kära generaldirektörer, låt oss tillsammans göra världen bättre!

Ni sitter sedan många år tillbaka på stora mängder data som är intressant ur flera aspekter. Det handlar om information som vi skattebetalare redan betalt för. Olika aktörer i samhället kan vidareutnyttja information för olika ändamål, t.ex. genom skapandet av nya e-tjänster, såväl kommersiella och ideella. Men ofta har det varit förknippat med stora kostnader och svårtillgängliga lösningar. Äntligen ser vi en ändring komma till stånd.

Att vi entreprenörer kan ta del av denna information även elektroniskt har vunnit laga kraft sedan idag, den 1:a juli 2010. Den så kallade PSI-lagen (Prop. 2009/10:175) öppnar upp för stora möjligheter att skapa tjänster som förbättrar vardagen för oss alla.

Att ni själva sitter på kunskapen att förädla denna information i viss mån är mycket möjligt, rent av sannolikt, men om fler får möjlighet att jobba tillsammans så kommer garanterat resultaten att bli ännu bättre. Det saknas sannerligen inte internationella exempel på de effekter man får av att släppa publikt data tillgängligt för vidareutnyttjande.

Vi vill därför uppmana alla myndigheter och deras chefer att snarast börja arbeta i PSI-direktivets anda och uppfylla den intention som lagen speglar. Citerar från regeringskansliets sida om PSI – vidareanvändning av information:

”Syftet med lagen är att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter.”

För att detta ska bli verklighet krävs i praktiken ett API till era tjänster. Vi vill därför med detta brev uppmärksamma er på behovet av att ni skyndsamt öppnar upp en sådan möjlighet. Först då kan vi börja jobba på allvar, och först då kan både ni, vi, lagstiftarna och samhället se den fulla nyttan av den utveckling som startar nu. Vi är många som är villiga att hjälpa till, så se det här brevet också som en utsträckt hand. Dialogen är igång, nu är bollen er.

Ovanstående text är i huvudsak författad av Jonas Lejon (ansvarig bland annat för tjänsten govdata.se), bearbetad av Joakim Jardenberg (bland annat projektledare för Makten och Öppenheten) och helt fri att kopiera, bearbeta och vidarebpublicera enligt CC0 (det är en nolla, även om det inte ser så ut…).

Jocke listar bloggar som skriver om det på sin blogg.

Robert Rosén på Utkiksbloggen har skrivit om det.

Och givetvis Jonas Lejon på Utvecklingsbloggen.

Nu också Ted Valentin

Starta ett matkrig!

30 Jun

Jamie Olivers TED Prize-tal fick mig att tänka på den debatt om svinn i livsmedelsbranschen (korta hållbarhetsmärkningar etc) som blossade för några år sedan i samband med ICAs lilla köttfärs-fadäs (the bolognese incident?) men som lades på hyllan utan någon synlig effekt.

Min gissning är att svinn av samma storleksordning (som slänga varor i mataffären, ca 25% enligt en initierad vän) sannolikt finns i alla värdekedjans ”faser”, vilket skulle innebära att verkningsgraden av den mat vi odlar eller föder upp landar en bra bit under 50%.

Det är dags att gräva ner sig i detta, och om gissningen stämmer: Starta ett matkrig!

Arbetsnamnet för idén är Food Fight, och angriper frågan om mat ur ett hållbarhetsperspektiv, men från motsatt håll jämfört med Jamie. Det handlar istället om vad vi inte äter. Snabbpitchen skulle se ut någonting i still med…

The value chain of food is perhaps the most important system for people on earth, but simultaneously one of the most inefficient. It’s time that we started caring not only about what we eat, but also about what we don’t eat. Food Fight is a fictive project that needs to become a reality. Efficient food is the western world’s most important sustainability challenge and will remain so until people at large put pressure on government, producers, retail and each other to change their behavior.

Siffrorna är som sagt spekulativa (om än långt ifrån orimliga)

Vi har en ny skribent på bloggen – Henrik Evrell

30 Jun

Jag har fått äran att få in ytterligare en skribent på bloggen. Det är min kollega extraordinaire Henrik Evrell som har joinat det numera två personer starka skribentteamet. Henrik kallar sig för Analystrategisto på vårt intranät och det är precis det han är. Han tänker galna tankar som att skapa en diskussionstafett som går runt jorden runt sju varv på en vecka, 24 timmar om dygnet som han tror har potentialen att lösa några av världens största problem. (Jag håller med honom).

Han samlar på cyklar (eller åtminstone köper och säljer många) vilket bara det gör honom till en älskbar person. Han är också en av Rewirs skarpaste strateger som ofta löser problem genom att leta där ingen annan tänk på att leta. Han är lite grann som kontorets egen Alexander den store som går runt med ett stort svärd och löser gordiska knutar (en innan lunch, och två efter).

Henrik har tänkt mycket de senaste dagarna på att verkningsgraden inom matindustrin bara verkar vara 40%. Det är det hans första bloggpost handlar om.

Heja internet!

18 Jun

Vi hade en skön fredag på kontoret och hamnade till slut här

Det känns nyss och länge sedan på samma gång.